Jag utlyser någon slags landssorg. Ja, jag har varit med om en katastrof. Och våga inte förminska mig för att det gäller ett materiellt ting. Det är min finaste ägodel, ett turkoshjärta som suttit vid min hals i nästan tio år. Som suttit vid gammelmormors hals, någon gång vid mormors och sedan en hel del vid mammas. Som gav det vidare till mig den dagen jag slutade nian.Och jag kan inte tro på konstiga sammanträffanden. Som att jag igår, jag minns verkligen att jag tittade på hjärtat i spegeln på morgonen, och funderade på att ta av mig det för att jag hade ett annat som passade klänningen bättre. Men ångrade mig. Och en halvtimme senare när jag satt mig vid datorn i skolan och eklaterat till alla som ville höra att jag kände mig så glad, att inget kunde förstöra mitt humör idag, fanns inte hjärtat längre vid halsgropen.
3 kommentarer:
det här är inte okej. upp till kamp!!!
Mycket tråkigt. Hoppas det dyker upp igen.
Nej, FY. :( En sådan förlust är fruktansvärd. Jag har själv varit med om det, fast det gällde en ring. Krokodiltårarna sprutade. Håller med tidigare kommentatorer, det är INTE okej. Håller tummar och tår för att ditt vackra lilla hjärta dyker upp igen.
Skicka en kommentar