Om att göra trevliga saker ensam och om bostäder, engångsligg

Ett år sedan jag skrev något här. Mycket har hänt sedan dess och jag har just avslutat ännu en sommar i parkstaden. Som skiljde sig från den förra och ja, ett år har gått och jag har blivit en annan.

Nu är jag i Stockholm på kafé. Sitter och försöker uppdatera mig lite, imorgon börjar jag mitt "nygamla" jobb vilket ska bli roligt och spännande. Bara det att jag känner att jag inte har koll på området just nu efter att ha levt annat liv med annat jobb några månader. Det brukar dock gå chockerande snabbt att komma in i nya spår och vanor igen.
På tal om det har jag redan tagit mig för att börja simma igen vilket känns mycket bra. Simning är för mig som löpning är för många andra. Jag sätter ingen prestige i det, det är bara jag och vattnet och en starkare kropp och ett lugnare sinne efteråt. Jag tänker nästan alltid bra tankar där i bassängen.

Inne på toaletten här sitter en gammal artikel från Hemmets veckotidning, 40-tal tror jag. Rubriken är "Skall jag behöva gifta mig för att få ett hem?". 60-70 år senare sitter jag på kafé och frågar mig samma sak. Just nu har jag tak över huvudet men det är bara tillfälligt. Jag vill inte kalla mig hemlös för jag har alltid någonstans att ta vägen men bostadslösheten, bristen på hållfasthet, gnager förstås.

Jag tror att det ordnar sig, det måste det och det brukar det. Just nu bor jag i en trivsam etta där jag rotar mig litet grand (tillfälligt), sitter vid andrahandsköksbordet och skriver mina listor. Hittar på trevliga saker själv, går och simmar. Känner mig fri och lycklig innan jag somnar. Som jag gjorde första natten den där första och enda gången jag har bott helt själv. Då var jag 21 och det var inte länge jag bodde själv den gången. Att kunna känna sig lycklig och fri istället för övergiven.

Det här med hur tillfälligt allt är, bostäder, jobb, relationer (med nya kollegor, nya städer) har jag tänkt mycket på sista tiden. Om det handlar boken Engångsligg som jag läser nu. Den har en hel del problem som roman men den sätter fingret på en viktig del av en samtidsberättelse, att vi unga människor får hålla till godo med engångsligg i en vidare bemärkelse, där allting är just tillfälligt.
Än så länge känner jag mig inte förstörd för framtiden men man undrar lite hur länge man tycker att det tillfälliga är charmigt. Just nu tycker jag att on the road-livet är lite spännande. Men sen?

Bristen på hållfastheten i att jag inte längre har något hem. Je ne regrette rien, mitt förhållande behövde sättas punkt för och man kan inte hålla ihop för att man har en lägenhet tillsammans. Men bristen på en fast punkt, att komma hem, finns de facto. Jag har alltid haft svårt att frigöra mig från saker och något positivt i allt det här är att man tvingas göra det. Och någon gång kommer jag ha en lägenhet (väl?) där jag åter ställer upp alla mina böcker, teburkar på hyllor.
Och det är inte det enda positiva, det roliga är att jag just nu känner mig ovanligt lugn inuti och att jag kanske lärt mig att älska katastrofer. Tove Jansson skulle varit stolt.