Bostadshora

Det enda som saknas mig är ett mer permanent boende. Förutom det känns allt väldigt bra just nu. Och det är inte så att jag sover på någon gammal soffa nu heller, jag har badkar med fötter, stor säng, trevligt kök med blå skåpluckor och stort köksbord där jag äter, läser, ritar och skriver. Enda felet är att det är tillfälligt.

Att upptäcka att man trivs väldigt bra i Stockholm, promenaderna, intrycken, människorna, staden. Att bli lycklig över att jag lånade ut mitt kundkort på Hemköp till en kvinna med hennes son som skulle köpa fryst frukt och ville nyttja kundrabatten.

Att älska att vara tillbaka på jobbet och stundtals undra 'vad har jag gjort för att förtjäna det här?'

Att ringa sitt ex för att gå igenom posten, praktiska detaljer.
(han säger att jag fortfarande är världens bästa men städar handfatet med min avlagda tandborste. Jag klandrar honom inte men jag gillar att någon gång sova med hans gamla t-shirt, dra den upp över öronen).

Att ha Linn på besök, bre henne smörgåsar klockan sju en söndagmorgon när hon ska med tåget och sedan somna om. Att gå på Fotografiska med henne och tycka att hennes frukostbilder av mig är precis Annie Leibovitz dito av Susan Sontag. Linn undrade irriterat varför det inte var hon som hade utställning på Fotografiska.

Att upptäcka nya världar, igår var det Solna och Råsunda för hela slanten.

Att hitta osedvanligt snygga klänningar på Stadsmissionen.

Att mormor lyckas överleva operation på operation. Hon måste klara det här! Jag har bara ett smutsigt samvete över att jag inte ringt henne sedan hon började kunna ta emot telefonsamtal. Jag slog numret från badkaret förut men då var tiden för att patientsamtal ute.

Och att ringa Krulliga Karin och berätta allt, allt, allt. Och att hon avrundar med att säga vilken vitaminkick mitt samtal var.

Man kan ha det bra, så skulle E säga.